Lite tankar
Undrar varför det alltid måste vara så att allt går i vågor.. Ena stunden flyter allt på andra stunden faller allt samman?!
Att det måste göra så ont, att de måste göra en så besviken. Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att vara så kännslig att jag bara kunde säga: -jaha, sträcka på mig och gå vidare. Men sån är inte jag tyvärr, jag blir sårad när folk sviker. Anledningen är att de få och utvalda personer som kommer mig nära är speciella och betyder mycket för mig. De personer öppnar jag upp hela mitt hjärta för, jag gör allt för mina nära och kära. Därför gör det så fruktansvärt ont när någon sviker en. Det gör mig så arg att jag kunnat lita på min magkännsla att lita till fullo på den personen och dumt nog trott att den personen aldrig kommer svika mig, alltid kommer finnas där. Det värsta av allt är att jag får ännu svårare att öppna mig för nya människor.
Känns just nu som om ingenting förvånar mig, att ingenting är omöjligt..känns nästan som jag går och är rädd för att snart kommer nästa slag. Men vart och när och VARFÖR? Vad gör jag för galet? Vad är det jag gör som är så fel? Är det fel att bry sig? Är det fel att jag lägger ner massa tid och energi på de nära jag har? Är det fel att jag kan ge folk en andra chans kanske tillochmed en tredje? Är jag för blåögd?
Svaren från mig är Nej..folk kan ändras, jag anser mig inte vara blåögd. Men ni kanske har en anna syn på mig. Tro mig jag tål att höra sanningar om hur andra anser mig vara. Jag vill höra från andra vad som anses vara mina brister och vad jag gör för fel om jag nu gör det. Hur ska jag annars kunna ändra på mig till det bättre?!
Svaren på mina frågor kommer jag nog få fortsätta leta efter.
Att det måste göra så ont, att de måste göra en så besviken. Ibland önskar jag att jag kunde låta bli att vara så kännslig att jag bara kunde säga: -jaha, sträcka på mig och gå vidare. Men sån är inte jag tyvärr, jag blir sårad när folk sviker. Anledningen är att de få och utvalda personer som kommer mig nära är speciella och betyder mycket för mig. De personer öppnar jag upp hela mitt hjärta för, jag gör allt för mina nära och kära. Därför gör det så fruktansvärt ont när någon sviker en. Det gör mig så arg att jag kunnat lita på min magkännsla att lita till fullo på den personen och dumt nog trott att den personen aldrig kommer svika mig, alltid kommer finnas där. Det värsta av allt är att jag får ännu svårare att öppna mig för nya människor.
Känns just nu som om ingenting förvånar mig, att ingenting är omöjligt..känns nästan som jag går och är rädd för att snart kommer nästa slag. Men vart och när och VARFÖR? Vad gör jag för galet? Vad är det jag gör som är så fel? Är det fel att bry sig? Är det fel att jag lägger ner massa tid och energi på de nära jag har? Är det fel att jag kan ge folk en andra chans kanske tillochmed en tredje? Är jag för blåögd?
Svaren från mig är Nej..folk kan ändras, jag anser mig inte vara blåögd. Men ni kanske har en anna syn på mig. Tro mig jag tål att höra sanningar om hur andra anser mig vara. Jag vill höra från andra vad som anses vara mina brister och vad jag gör för fel om jag nu gör det. Hur ska jag annars kunna ändra på mig till det bättre?!
Svaren på mina frågor kommer jag nog få fortsätta leta efter.
Kommentarer
Trackback
