MadeleneL

Tänkte jag skulle ge mig på att berätta hur jag uppfattade min förlossning nu när jag fått bearbeta det i 13 ¨månader. Gör det för att se om historien ändrats något(kollar inte på min första berättelse jag skrev utan skriver som jag minns det nu) Och för att bearbeta det hela.

Söndagen den 5:e augusti vaknade jag vid 5 tiden på morgonen av att det gjorde extremt ont i  magen, som väldigt kraftig mensvärk som strålade ner i benen och ut i ryggen. Minns att jag började stor le, helt överlycklig över att det antagligen var på gång. (hade vid detta laget gått över 9 dagar och var trött på alt just då) Jag väckte Patric och sa att jag antagligen hade värkar, Han blev väldigt vaken fort=) Minns att han frågade flera gånger om vi skulle åka men jag sa att de var inte så farligt än. Han log och var så lycklig och pirrig över vad som höll på att hända. Vi låg kvar i sängen i ca 1 timma men kunde inte somna om varken han eller jag. När vi pratade minns jag så väl att jag hade drömt om vad det skulle bli för kön på skrutten i magen.. Jag hade en så verklig dröm och  jag drömde att jag födde vårt barn som var en tjej. Vi skrattade bara åt min dröm just då.
Värkarna kom med jämna mellan rum och jag började andas med värkarna direkt som vi fått lära oss på föräldrakursen. Det varskönt och avslappnande samtidigt som jag fick öva på hur jag skulle gör anär det blev intensivare och kraftigre.

När klockan blev 10 så var jag så trött på att behöva vänta så jag frågade Patric om vi inte kunde åka och hälsa på svärföräldrarna. Sagt och gjort, fast Patric var nervös och frågade hela tiden om vi inte skulle åka till NÄL. Men Nej...en så länge klarade jag av det. Vi var i GBG och fikade på deras balkong, vädret var super. När vi hade vart där i ca 2 timmar (kl var 16) Så började det göra riktigt ont. Vi bestämde oss för att åka hem då svärföräldrarna började bli nervösa med=) Dom sa att hundarna skulle stanna hos dom över natten ifall vi skulle behöva åka in.
Väl hemma sätter jag mig i soffan. Försöker lägga upp mina svullna ben och fötter i soffan( fick massa vatten i kroppen i v 36. Var så svullen att jag fick ha skenor för händerna dag och natt och kunde inte böja benen i 90 grader knappt)
Klockan gick men MYCKET sakta. Vid 22 kom Patric och frågade om jag vill ha något att äta, Men jag hade ingen matlust men Patric kokade pasta till sig och åt så han fick energi ifall vi skulle åka in. Just då hade jag ganska ont men jag kunde andas mig igenom värkarna som nu var ca 2 minuter långa och gjorde ONT.
Jag började bli rejält trött efter att varit uppe sedan kl 05. När jag skulle ge upp och gå oh lägga mig tjatade Patric om att jag skulle ringa förlossningen och fråga vad dom trodde om förloppet. Sagt och gjort. kl 23,30 ringer jag och berättar hur jag känner och att jag ska lägga mig och sova...men nej...hon vill eatt jag skulle åka upp omgående=O *Jisses* Var det verkligen dax, skulle vi få se vår älskade skrutt som vi så otåligt väntat på i 41 veckor.
Pirriga och glada åkte vi till NÄL. 24:00 kom vi in på ett undersökningsrum och fick en CTG kurva satt och BM kände efter om jag var öppen något.
2cm var jag öppen=/  19 timmar och bara öppen 2 cm=O hur lång tid ska det då ta att öppna sig 10cm??
Bm sa att vi skulle gå i 1 timma och komma tillbaa sen och se om något hänt innan vi fick besked om vi fck åka hem eller inte. Vi gick runt sjukhuset mitt i natten och det var jätte mört ute. Jag fick stann aefter 3-4 steg och hålla i Patric då värkarna kom. Gjorde något fruktansvärt ont ner i benen och de blev svårt att stå. När värken var över gick vi vidare..så höll vi på i 1 timma=) Jag skrattade mellan värkarna då jag insåg hur rolig jag måste sett ut, stod hukad som jag skulle göra nr 2 och grimaserade och andades som en galning. Vi såg en igelkott som strosade runt på parkeringen vid huvudentrén. När vi kom tillbka var jag öppen 3 cm=) Då fick jag inte åka hem utan fick förlossningsrummet med badkar i så jag fick hoppa i ett bad. Jag var sååå taggad för att föda vår skrutt. Tyckte det var rena lyxen att få ligga i bade och blev serverad nyponsoppa, saft och vatten på badkarskanten=) (hade ju inte ätit sen kl 17 och jag fick inte heller äta på förlossningen just då, varför minns jag inte)
Efter en timma gick jag ur badet och blev undersökt och då var det dax att ta hål på hinnorna=O Sen började värkarna tillta. Fick lustgasen och jag blev bra yr. Sen klarade jag inte mer utan fick EDA:n satt Jag var i himmelriket=D kl var 05,00 Jag fick då stå och hänga på en ställning för att jag skulle öppna mig mer. Patric var lättad och överlycklig över att jag såg så glad ut igen och att jag kunde prata.
Stackarn satt bara bredvid och kunde inget göra utan satt och räknade seunder tills allt skulle var klart.
Efter 1 timma så började det göra fruktansvärt ont igen. Läkaren kom och fyllde på med bedövning men de hjäpte inte.
Tydligen tog EDA:n snett så all värk kom på vänster sida.Jag kunde inte röra mig minn sjag. Jag skrek, jag försvann in i dimman , jag såg mig själv ovanifrån i mellanåt. Har små minnesbilder av de kommade timmarna. Minns hur BM springer in och ut och presenterar sig och försöker göra allt för att jag inte ska ha ont. Patric sitter bredvid mig och är blek och ser bekymmrad ut. Han försöker prata med mig ibland. Jag kan inte ens lyfta min arm, kan inte få fram ett ord. Jag var helt borta av smärtan. När dom hade ökat värkstimulerande droppet till max gjorde de F*N så ont, kunde inte andas knappt så ont gjorde det. Jag skrek så högt min röst orkade med..Sen följde 6 timmar utan ett ända minne. Enligt Patric skrek jag och sa att jag skulle dö. Vid 15-16 tidenbörjade BM och narkosläkaren bli oroliga över att inget hänt på 6 timmar. Då jag öppnat mig helt. ( enligt vår första BM så skulle Linnéa varit ute ca 11-12 om vi hde en långdragenförlossning sa hon)
Det värsta underhela förlossningen var vad jag hade framför mig...
Heltplötsligt fylls rummet med massa läkare och BM:or. Dom lägger upp mina ben i en ställning och säger att dom ska testa sugklocka. Allt går så fort. Jag kvicknar till lite Allt jag ser är att läkaren visar mig en sugklocka i metall och en stor spruta. Hon skulle ge mig bedövning ifall dom behövde klippa. Innan jag hann ställa klart min fråga om det skulle göra ont...fick jag mitt svar..AJJJJJJJJJJJJJJ F*N. Det gjorde så ont att jag tappade andan ytterligare en gång. Vid detta laget var jag trött, hungrig, förbannad och ledsen.  Jag skrek till läkaren
"- du ska f*n inte klippa mig!
Sen efter lite bök fick hon sugklockan på plats och nu var jag så öm och mör och less på allt att jag grät hysteriskt och vill einte vara med mer.. att jag inte klappade till läkaren när hon tittar upp mellan mina ben och säger
-" Madelene, jag VET att det gör ont, men vi måste samarbeta nu"
Jag bet mig i tungan och tänkte att nu ska jag få ut ungen och nu jäklar ska hon få se. Hon bad mig krysta när jag fick en värk.. Men innan jag kände någon så började hon dra. Milt sagt så kändes det som min ryggrad skulle komma ut den vägen. Jag skrek värre än jag någonsin hört nånon skrika att hon skulle sluta, för jag dör. Jag trodde verkligen att det var över för mig.
Jag minns att jag tittade på Patric och ville säga massa saker till honom om jag inte fick träffa mitt barn. Men han hade brutit ihop då han trodde han skulle mista mig. Jag föll ihop på britsen och allt var svart. Rummet fylldes med massa grönklädda läkare. Alla samlades runt Patric och försökte lugna honom och berätta vad som hände att de skulle bli akut kejsarsnitt. Patyric fick snabbt hoppa i gröna kläder och ta på sig en grön mössa som jag också fick på mig. Jag låg och skrek hela tiden och såg lysramperna i taket flyga förbi framför mina ögon när dom körde mig till operationssalen. Jag sa till dom att söva mig men fick till svar
"- Nej, när du varit så här duktig och kämpat så ska du få vara med när ditt barn kommer till världen"
(jag är otroligt glad över att jag inte blev sövd, att jag fick vara med när mit tbarn kom till världen)
Jag var så nervös när dom skulle ge mig bedövningen. Ont gjorde det också men orkade inte bry mig just då. Kände hur den tjocka nålen gick in mellan ryggkotorna. Sen la dom m,ig och jag försökte läggaihop benen lite då det kändes som dom skulle ramla ner, men inget hände när jag lyfte?? jätte skum kännsla. Sen fick jag ett gönts kynke framför ansiktet och syrgas i näsan..jisses vad de skynket stank illa och starkt. Jag kände när dom tvättade magen och var så nervös att jag skulle känn anär dom skar  i magen=S Men narkosläkaren stod och pratade med mig hela tiden och skämtade med oss. Han frågade vad vi hade för önskan på kön och om vi hade gissat på något.´Helt plötsligt sa han att nu är dom inne i magen?? Kände inget förutom att jag gungade fram och tillbaka. Efter 1 minut var hon ute.. Narkosläkaren sa
-"Nu vet jag vad det är=D Men vi fick vänta lite till. Sen kom dom och visade upp världens finaste Linnéa. Patric sa
"- Det blev en Linnéa, och tårarna bara rann på honom"
Jag började gråta hysteriskt och skrattde i mellan och förklarade för narkosläkaren att jag inte var ledsen utan överlycklig  vilket han förstod=D
Patric fick hålla Linnéa och jag kunde klappa och hålla hennes hand då jag kunde röra armarna. Går inte att beskriva kännslan jag hade då, men blir tårögd av att bara skriva om de. Så fantastisk att vi gjort något så vackert, Hon studerade oss med stora ögon när vi pratade precis som hon kände igen rösterna.
Efter 50 minuter var jag ihop sydd och fick ett rum på fölossningen och där fick jag för första gången hålla i vår prinsessa. JAg halvlåg och tittade på henne i flera timmar och bara log och upprepade flera gånge till Patric att vi fick en Linnéa..
Patric var alldeles tagen och var tvungen att åka hem och vila sig och hmta sig efter en så känslosam upplevelse. På vägen hem hade han ringt min bror och han började gråta när han berättade hur hemskt det varit så min bror kom upp och höll honom sällskap så han fick prata av sig. Dagen efter kom han upp till oss med massa gratulationer och presenter som öste över oss.
 Patric berättade då för mig vad som hänt då jag inte hade något minne. Han berättade hur han trott att jag skulle förvinna från honom.. Han hade suttit och tänkt att
"bara hon klarar sig, bara hon klarar sig"
Han hade en jobbigare förlossning än jag hade eftersom han var medveten om varje minut som gick och fick se mig ligga och lida.

Det var helt klart värt det. Jag skulle göra det igen om resultatet blev det samma. Nu först ett år senare har Patric hämtat sig något och kan tänka sig en liten till i framtiden=)
Det bästa stödet var Patric, helt underbart att känna att man inte var ensam när man gick igenom detta. Bm:orna var fantastiska, De första som jag minns. Fick en jag inte klarade av och bad Patric att säga till att jagville ha en annan. Den bästa som vi hade var BM Annika som skrev in oss.
OCh dom som Patric kommer ihåg bäst och som jag fick träffa dagarna efter som jag inte mindes till en början var bäst..min räddnng.
Det var BM Gerd Stafsnes som var ansvarig under kejsarsnittet och Elaine Axelsson som var ansvarig doktor som förlöste Linnéa och sydde ihop mig så fint så det inte alls syns=) *STORT tack*


(efterarbetet får jag skriva om en annan dag då detta inlägg blev meeeega långt.)
Har inte orkat läsa igenom och rätta. Så ha överseende med att jag kanske stavat som en kratta=)